Cecilias Hälsoresa

1 

SMÄRTAN SOM ALDRIG TOG SLUT

Jag har alltid haft dålig balans när jag har stått på marken. Detta på grund av att jag alltid varit övershuntad vilket innebär att shunten fungerar för bra och mina hålrum i hjärnan är smala. Min fostermamma Gudrun har alltid därför varit orolig och inte velat att jag ska stå på en stol för att hon är rädd för att jag ska ramla av den och slå i huvudet. Dock tycker både hon och läkarna att det är en bra idé för mig att rida en häst som galopperar 30 - 50 kilometer/timmen. De verkar då inte tänka på att våldet mot huvudet blir större när jag ramlar av hästen. Ridningen fungerar bra som sjukgymnastik då den inkluderar träning av motorik, balans och koordination. 

Året var 2015, och smärtan hade blivit min trogna följeslagare. Den hade inte bara invaderat min kropp utan också mitt liv. Varje morgon vaknade jag med den, som en skugga som vägrade att släppa taget. Buksmärtan hade blivit mitt öde, och jag kunde inte längre fly undan den. Shuntslangen som leddes från huvudet ner till buken hade suttit i min kropp, på samma ställe i lite mer än tjugo år. Det sägs att en människa ska kunna ha samma shunt och slang livet ut. Med tanke på den fruktansvärda smärta som jag hade haft ett tag, kände jag mig långt ifrån på den punkten. Verkligheten tycktes visa motsatsen. 

Jag hade sökt hjälp hos otaliga läkare, hoppas på en diagnos som skulle sätta punkt för min plåga. De hade kastat olika diagnoser och spekulationer över mig som om de vore pilar från en blindbåge, men ingen av dem kunde erbjuda mig någon lindring. Jag kämpade för att få dem att förstå, att inse att jag desperat behövde hjälp, att min kropp hade blivit ett fängelse för mig själv.

Mitt liv hade blivit en mörk labyrint där varje hörn var fyllt av smärta och förtvivlan. Jag kunde inte längre ignorera det faktum att något var allvarligt fel. Det var som om mitt inre ropade efter hjälp, och jag var fast besluten att finna svaret, hur obegripligt och ont det än skulle vara.

Smärtan hade blivit mitt livs centrala tema, och jag var fast besluten att bryta dess tyranni. Min resa hade bara börjat, och jag visste att jag hade en lång och svår väg framför mig. Men jag skulle inte ge upp. Jag skulle fortsätta kämpa, för jag visste att någonstans därute fanns svaret på frågan som hade plågat mig i så många år.

Smärtan hade blivit min ständiga följeslagare och en ovälkommen del av min vardag. Jag kunde knappt minnas den tid då mitt liv inte präglades av denna plåga. Buksmärtan som smugit sig in i mitt liv hade blivit mitt öde, och det verkade som om den hade tänkt stanna där för gott.

Shuntslangen som löpte från mitt huvud ner till min buk hade varit min följeslagare i över tjugo år. Tanken var att den skulle underlätta för min kropp att hantera den överflödiga hjärnvätska som samlades i min skalle. Men nu hade det gått från att vara en lösning till att bli en del av problemet. Shuntslangen hade blivit min fiende, och smärtan som den orsakade var outhärdlig.

Jag hade sökt tröst och svar hos otaliga läkare, hoppades att någon av dem skulle kunna erbjuda mig en diagnos som skulle sätta punkt för min plåga. De hade kastat olika diagnoser och spekulationer över mig som om de vore pilar från en pilbåge, men ingen av dem kunde erbjuda mig någon lindring. Jag kämpade för att få dem att förstå, för att få dem att inse att jag desperat behövde hjälp. Men det kändes som om mina rop om hjälp blev dämpade av den tystnad som rådde i sjukhusets korridorer.